Resehyfs

Det hör väl till allmänt resehyfs att vara så pass nykter att man inte somnar på sina medpassagerare när man ska åka någonstans? Inte ligger med huvudet i okända människors knä eller har fötterna på okända människors matbrickor?

En som jag jobbar med hamnade, på resan hem från Las Vegas, bredvid en tjej som inte delade denna uppfattning om allmänt resehyfs. Som tur var drog tjejen gränsen vid att inte kräkas i okända människors knän. Det tyckte hon att hennes kompis knä var mer lämpat för.

Sluttampen

Nu är jobbandet slut.
Idag ska vi på en utflykt till Hoover dam, och imorgonbitti åker jag hem.

Dag 2

Idag har jag hållit min presentation för alla säljare och marknadsförare (som jobbade under 2010) på hela företaget. Jag satt och var nervös, från morgonen till kl 15 då det var tid för min presentation.
Kl 15 tyckte också luftkonditioneringen att det var en bra tid att slå igång, så att talarna inte längre hördes utan mickrofon.

Jag kräktes lite i munnen av nervositet, svalde och körde.

Det gick bra.

Nu vill jag sova.
Men ryktet säger att vi ska äta middag och gå på en show.

Framme och jobbad

Igår kväll kom jag och Marie, som jag jobbar med, fram till Las Vegas drygt 20 timmar efter att jag gick hemifrån. Väl framme på hotellet sa vi godnatt, och låste in oss i våra rum, där jag sov som en stock fram till ungefär kl 02. Jag kan erkänna att jag har lite jetlag.

Hotellet Paris, där vi bor, är så surrealistiskt: överallt är små pitoreska - liknande alphus - byggda, husen är är affärer, restaureanger eller helt enkelt bara väggar. Taket är målat som en himmel och alla skyltar är på franska.
Hela bottenvåningen på hotellet (och resten av de Las Vegas-hotell jag varit inne i för den delen) kan beskrivas med ett ord: kuliss. Hela faderullan bara skriker "låtsasvärld", kanske är det därför folk gör galna saker så som att spontangifta sig här.

Hur som helst...
Idag har jag suttit i möten hela dagen.
Ikväll ska vi äta middag i låtsas-Eiffeltornet.

Och jag ska låtsas vara vaken.

What happens in Vegas stays in Vegas

Imorgon åker jag till Las Vegas i en vecka på jobbresa.

Eftersom att jag försöker att vara en männsika som tar seden dit man kommer tänkte jag ha på mig något som gör att jag passar in under min presentation, för mina FAE- och säljarkollegor från världens kontor.

Ompahögskolan

Jag: Jag pratade med en tjej igårkväll som var typ trevlig men rätt skum. Hon berättade att hon gick på Ompahögskolan. När jag frågade vad det var kollade hon lite konstigt på mig, och sa att det var en vanlig högskola fast privat. Sedan frågade jag vad hon pluggade där, då tittade hon ännu konstigare på mig och sa "Ompa... Typ sång". Jag vågade inte fråga något mer för hon verkade tycka att jag var dum i huvudet för att jag inte visste vad Ompa var. Kan det varkligen finnas en högskola för Ompa Ompa musik?
Maggie: Konstigt... Hon sa inte Opera då?
*får en svallvåg av insikt av vilket otroligt pucko jag är över mig*
Jag: Jo... det sa hon nog.

Smarta val

Man vet att man gör sjukt bra val här i världen när:
1. Man har svärföräldrar som åker och köper en toalett åt en, byter toalett och kör iväg den gamla till en soptipp
2. Man har en pojkvän som lämnar alla de goda godisarna i Twistpåsen.

Nu är dock godisarna slut.

Kan innehålla spår av ironi

You had me at "Klubben för invärtes beundran".

- Vilka fina njurar du har!
- Tack, din lever är verkligen fantastisk.
- Äsch, den gamla trasan.

Söndag kl 01.08

Maggie kollar på film på datorn när jag kommer hem, lite senare än honom, från Martins examensfest.

A: Jag tycker att jag har druckit rätt mycket men känner mig inte så full, det är skönt. Vad kollar du på?
M: En dokumentär om öknen.
A: Det verkar tråkigt.
M: Vadå då?
A: Det händer ju inget.
M: Jag har ju pausat.
A: Aha...

Kanske, kanske missuppfattade jag min berusningsnivå. Eller så är jag kort och gott lite av ett pucko.

Show

Idag hade vi en liten show i Universitetsaulan för de nya reccarna, Linda Nyberg var konfrancier.

Dock är det jordens konstigaste akustik i Universitetsaulan, det känns som att ljudet färdas extra långsamt.

Bandet hörde sångarna som att de låg en fjärdedel efter, och dansen ser ut att vara i otakt på webb-TV. Ju längre bort från scenen man satt desto bättre såg man nog, men desto konstigare synk var det mellan musik och vad man såg. Svår balans det där.

Note to self: Fråga oftare

Jag till Maggie: Vad funderar du på?
Maggie: Jag tänker att vad nice det verkar att vara en apa, alltså apa med högre ståndsmässigt leverne. En apa som har det gott ställt, som har mat och slipper bli uppkäkad av en massa rovdjur. Skulle man vara ett djur skulle man vara en apa! De kan liksom göra grejer, de är väldigt kapabla.
Till skillnad mot sjökor. De är bara som en klump med paddlar och kan inte göra något annat än att åka runt och äta sjögräs. (Visar lite lojt viftande med händerna och låtsastuggar).


Herreguden vad jag är glad att jag frågade!

Hello DN

Jag tror att DN har blivit lite hackat så här på tisdagskvällen.

Vinterblek

Man vet att man ser ut att ha en naturlig fräschör när man kommer på middag till familjen och blir hemskickad med järntabletter, eftersom att man ser ut att ha anemi.

Jag är inte sjuk. Det är januaris fel.
Allt är alltid januaris fel.

Dot och Kängurun

Jag har shoppat den fina sagan om Dot och Kängurun på Tradera.

En saga som vi hade på kasettband när jag var liten, och som är så fin men sorglig att jag grät lite i smyg varje gång jag lyssnade på den. Jag är sjukt peppad, det kommer att bli en sån gråtfest!

Åka tåg

Idag hade vi inte så mycket att göra. Eftersom jag uttryckt en önskan att åka tåg åkte vi till stationen och tog första bästa tåg åt ett håll. Nu laddar vi för en eftermiddag i Borlänge.

Passfoto

Idag var jag och beställde ett nytt pass, då det också skulle fotograferas. Även om man inte får le försökte jag se lite pigg, trevlig eller bara inte som att jag skulle bita huvudet av ett spädbarn vilken sekund som helst. Men förgäves.

De måste ha något slags kriminellfilter som gör att man alltid ser ut som en ondsint jävel på passbilder.

Detta är (tack och bloody lov) inte passbilden, dock.

En såndär dag

Jag bara visste att idag skulle bli en såndär dag när jag svepte ner alla tops i duschvattnet på golvet imorse. Jag visste det redan innan, idag var ju första vardagen efter jul.

Från att ha varit rätt anti på morgonen, var jag fungerande vid lunch och på riktigt bra humör på eftermiddagen. Ungefär som faserna vid en kris: förnekelse, ilska, förhandling, acceptans.

Gimmie gimmie gimmie

Influens

Jag är löjligt förtjust i Peter Sarstedt - Where do you go to my lovely, vilken jag är helt övertygad om att den är låten Flight of the Conchords lyssnade på när de skrev Rambling through the avenues of time.