Ni vet den där känslan av nackspärr när man inser att man suttit en halvtimme med huvudet i en konstig ställning, för att kunna se genom glasögonen på ett ställe där de inte är smutsiga?
Det är då man känner sig imponerad av hur fint samarbete envisheten och lättjan har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar